Då bodde jag med min mamma, min pappa och två katter på Vallinsväg 7 i bie. Efter cirka två och ett halvt år flyttar mina föräldrar i sär och vi flyttar in till stan, jag bor mestadels med min pappa och bara varannan vecka hemma hos min mamma.

.

Jag gick aldrig på dagis, gick hos en dagmamma som jag älskade! Såg verkligen upp till henne, hon var en utav de största förebilderna i mitt liv när jag var liten, men den allra största var farmor. Jag var hos henne näst intill varje dag eftersom min pappa jobbade så mycket. Så där har jag många otroligt fina minnen.

.

När jag sedan började skolan så trivdes jag, lärde mig massa och hade massor med vänner! Tills jag kom upp i 3:e klass, då hände någonting, alla slutade vara med mig och jag blev lite utav en "outsider" alla mina närmaste vänner vände mig ryggen och mitt självförtroende försvann. Det enda som höll mig uppe den perioden var mitt största fritidsintresse, teatern, jag tyckte verkligen om att försvinna in i någon annan och glömma allt som hände utanför. Men i alla fall, mitt utanförskap följde mig hela vägen genom mellanstadiet, kanske inte var helt utan vänner men mitt självförtroende kom aldrig tillbaka. Trodde verkligen att det skulle vara borta för alltid.

.

När jag började i 7an, musikklass, så tänkte jag att nu ska jag ändra på mig, nu ska jag få tillbaka mitt självförtroende! Men det fanns för många som trodde sig veta vem jag var, som verkligen trodde jag ville vara den jag var då, personen utan självförtroende.

Jag gick igenom en stor identitetskris och gick omkring i mörka "emo" kläder och färgade håret mörkare.

Så hittade jag vänner, riktiga vänner som sedan blev en anledning till att jag bytte klass och skola, fortfarande musikklass eftersom musik var ett stort intresse! Mitt självförtroende byggdes upp och det fanns ingen som rev ner det! Nu började jag bli den jag ville vara på riktigt. Även här hade jag fortfarande lite identitetskris, lite halv "emo", sen någon form utav "brunkrämsfjortis" och sedan någon form utav wanna be rocker... I alla fall så tog det ett tag men i nian visste jag verkligen vem jag var. Jag var bekväm i mig själv och trodde på mig själv.

Det var då jag hittade kärleken i mitt liv. Tobias Börjesson, har vetat vem han är sedan första året i skolan, alltså förskolan, men aldrig tänkt mycket på honom. Vi är fortfarande idag tillsammans och jag har aldrig varit lyckligare!

.

Nu idag går jag andra året på teaterlinjen i Norrköping, tycker det är jobbigt att pendla men står ut. Jag har världens bästa vänner och underbaraste familjen.

That's me.